Välkomna!
Vad kan ni då förvänta er?
Det kommer att vara personligt, men aldrig privat. Det kommer ibland att vara filosofiskt och ibland tramsigt. Det kommer att vara högt och lågt. Det kommer att vara allvar och lek. Men framför allt kommer det att vara Ofelia.
Hennes ansikte var så nära att han knappt vågade andas. Hon var så självsäker i varje rörelse, i varje andetag, att det skrämde honom lite. Fast han ville ändå inte backa.
Hon lät sin blick vila i hans, djupt. Sen slöt hon ögonen och flyttade sig den sista millimetern som saknades mellan deras läppar. Han mötte kyssen. Blodet rusar – som en drog.
Att drabbas av plötslig akut längtan efter något som aldrig funnits, hur kan det vara möjligt?
Men en hel dag hade redan gått åt att återuppleva fiktionen som utspelade sig i hennes eget huvud och hon visste att det bara skulle bli värre.
Så hon lät det skölja över henne och hoppades att rekylen inte skulle vara så kraftig, den här gången.
I en stor new englandsoffa satt hon i sin rutiga oversize skjorta och dagdrömde. Om ett parallellt liv där han plötsligt skulle stå utanför hennes dörr och fråga om han fick komma in.
Men om hon ska vara riktigt ärlig var det egentligen inte det hon drömde om. Det handlade mer om alla saker hon önskade att de kunde göra tillsammans; sitta vid sjöarna och dricka Tuborg lime, gå och lyssna på skramlig musik och kyssas okontrollerat i ett mörkt hörn på Ideal bar, bjuda honom på resturang och snordyrt vin som han skulle bli imponerad av, bada i solnedgången från träbryggorna och tävla om vem som kunde hålla andan längst under vattnet, sådana saker. Och så skulle de ta in på hotell, sova i vita lakan och vakna och äta frukost insvepta i dem samma.
Det skulle vara juli och det skulle vara tropiska nätter och skållheta dagar i skuggan under något träd där hon skulle läsa böcker om barn det varit synd om och han om svunna konungadömen. Han skulle då och då stryka henne över pannan och hon skulle ligga med sitt huvud i hans knä. Kärleksfulla saker, sådär.
Men istället satt hon i den där soffan och lyssnade på den där förbannad spellistan och kollade på hur kallt juni tedde sig utanför fönstret när vinden slet i trädkronorna och de grå molnen tornade på himlen.
Life is to short, so:
Break the rules
Forgive quickly
Kiss slowly
Love truly
Laugh uncontrollably…
and never regret anything that made you smile
*Samson & Franceska – i nöd och lust*
Det var så parodiskt enkelt en upprepning. Han skrattade för sig själv där han såg utsträckt bland kuddar och lakan. Men där fanns några avgörande skillnader som både gladde och skrämde honom.
Han hade dragit lite för hårt efter andan när hon svängde in genom dörren och sett sådär otroligt perfekt betagande ut. Men han hade förbryllats över att hon hållit en ganska låg profil. Det var som om hon avvaktade, som om den glöd han brukade se i hennes ögon inte brann lika starkt. Och för en sekund ångrade han att han ens hoppats. Det hade slutat så fel förra gången och efter det hade det varit en kylig artighet dem emellan, men ändå hade han hoppats att vårens magnolior skulle få henne på andra tankar.
I flera timmar ägnar de sig åt att konversera, dricka vin och prata om deras respektive barndom. Märkligt att de aldrig pratat om den tidigare. Och mitt i en konversation om vem som har märkligast härkomst glider samtalet in på de senaste fyra åren och Franceska säger plötsligt något om att de borde vara vänner vid det här laget. Samson hinner inte riktigt dölja sin besvikelse innan hon hinner uppfatta den. Och de tystnad som uppstår dem emellan är mer talande än de senaste timmarnas ord. Och så ler hon och hennes ögon gnistrar åter som fjällsjöar och han märker hur det blir alldeles varmt i hans bröst. Att alla andra lämnat deras bord och att bara de två sitter kvar omgivna av mer eller mindre fulla vinglas och mer eller mindre utbrunna stearinljus passerar nästintill obemärkt.
De inser att de inte har någon som helst plan, så det går på gammalt känt mönster. Snabba steg, andfådda ord, en stulen kyss vid en mörk sväng och så är de framme vid de sjungande singlet, portkoden och trapphuset igen. Han går bakom henne och han märker hur hon rör sig väldigt medvetet framför honom. Hon njuter av hur mycket han åtrår henne. Så han stannar upp på sista trappsteget, tar tag om hennes midja och kysser henne med all sin kraft.
Och de släpper inte taget om varandra, inte för en sekund, men den råa passion som tidigare varit signum vid deras möten är nu utbytt mot något mer mjukt och kärleksfullt. Det skrämmer honom lite. Hon rör vid honom mycket mer varsamt och hon ler. Han kan inte låta bli att tänka på om det är såhär det känns att vara älskad och inte bara åtrådd av henne. Och det får honom märkligt nog att slappna av. Som om hennes beröring är den ultimata bekräftelsen. På vad är han inte riktigt säker, men det räcker för att han ska förlora sig fullständigt i henne.
Hennes telefon påkallar uppmärksamheten och kastar dem brutalt tillbaka till den komplicerade verkligheten igen. Han märker hur hon tvekar och drabbas plötsligt av någon form av moraliskt samvete när han påpekar att hon kanske borde gå, trots att han säger det med sänkt blick och en ursäkt om att behöva några timmars sömn. Utan ett ord går hon ut i hallen, samla ihop sina grejer, dra på sig sin klänning och klickar bort de tre missade samtalen. Han är nästan lite besviken att hon inte gjort mer motstånd. Men så kommer hon tillbaka till honom, sätter sig på kanten av sängen och ser honom djupt i ögonen.
- Kan vi bestämma två saker? säger hon och han finner sig dåligt och nickar lite halvhjärtat till svar.
- Kan vi bestämma att vi inte blir ovänner och att detta är sista gången vi gör det här?
Han nickar igen och försöker sig på ett ”ska vi verkligen prata om det här nu?” som hon snabbt avfärdar med ett ”ja, när ska vi annars prata om det?”. Alltid denna logik, alltid denna vinnande logik.
Och så kysser hon honom, helt plötsligt och viska med ett leende ”jag har ingen som helst karaktär, jävla dig”.
Innan han hinner säga något mer är hon utanför dörren och på väg ner för trappan. Han hör hur hon svara i sin telefon och det sista han hör är hennes snabba steg över singlet bort från dörren, bort från honom, bort från det liv de aldrig kommer att ha tillsammans…
Ytterligare ett parodiskt avsnitt av det vi kallar livet.
Dövar ett beroende med ett annat.
Märkligt hur omättlig lidelsens längtan kan vara.
Ett omöjligt liv med omöjliga val torna upp sig.
Märkligt hur man aldrig lär sig.
Önskan om att få veta vad du tänker.
Precis som vanligt…
Det här är första dagen jag ännu inte fått tårar i ögonen, alltså är detta dagen jag orkar skriva om det mediemonster som rasat mot Hallands Nation sedan senaste veckan.
Det är måndag, jag sitter på jobbet och läser en tweet från en vän som säger ”nu skapar Hallands rubriker i Lundagård igen”. Jag klicka på länken och det hugger till i bröstet. Orden jag läser på skärmen känns främmande och overkliga. Hallands Nation, min nation, utmålas som en galen och inskräkt, kränkande plats, där fulla studenter skrattar rått åt minoriteter.
Jag hinner knappt läsa klart innan telefonen ringer och en Qurator emeritus, med lite uppriven röst frågar om jag vill komma med lite råd kring det pressmeddelande nationen är på väg att lägga upp och skicka ut. Självklart vill jag det. Det är det vi är till för, vi ”lite äldre”. Att stötta och hjälpa och vägleda när det behövs. Jag ställer några frågor om vilka media som kontaktat nationen och inser snabbt att detta inte kommer att bara uppmärksammas lokalt, dock hade jag aldrig kunnat drömma om den cirkus som nu startar. Jag säger till Q em att det är viktigt att påpeka att nationen, som alltid, är öppen för dialog och att vi beklagar det inträffade. Samtidigt tänker jag att det är ganska absurt att nationen lastas för vad några individer valt att göra, men kommer snart att inse att den lilla detaljen skall ”glömmas bort” och förvridas så att det framstår som om nationen uppmuntrat och arrangerat det hela.
Så jag försöker mitt bästa för att för att göra vad jag kan för att stävja felaktigheterna. När Skånskan ringer får jag en chans att säga att jag tycker att det är upprörande hur dålig research svenska medier gör när de endast baserar sina artiklar på en, felaktig, subjektiv, artikel från en studenttidning, skapad och skriven av en student. När jag senare pratar med sittande Qurator berättar hon att repportern från Skånskan är den första och enda som ställt frågan ”vad hände egentligen”. Alla övriga har kommit med påstående och förutfattade meningar. Det smärtar.
Resultatet av artikeln i Skånskan blir att en del andra media publicerar utdrag ur pressmeddelandet vilket skulle kunna ses som positivt, men skadan är redan skedd.
Att de tilltalade på de kränktas sida får hur mycket plats som helst, obestridd säga sin mening och får anklaga och komma med påhopp är det heller ingen som reagerar på. Eller jo, det är det, men dessa blir genast kallade för rasister och därmed tystade.
Det smärtar också att höra att människor, alla möjliga sådana, ringer till nationen och skriker saker i telefon. De kräver avgång och avstängning och nöjer sig inte förrän de får blodvite. Och jag vet att sittande Qurator under dagen brutit ihop och gråtit flera gånger. Hon är en tjej som strax fyller 26 år. Hon har valt att viga ett år av sitt liv till att jobba ideellt för nationen, för att utveckla och att utvecklas, för att nå framgång och för att få misslyckas och lära sig. Men nu målas hon ut som en ignorant och kränkande människa och hur mycket hon än beklagar och ber om ursäkt så godtas det inte, för det skulle ju bromsa den vältrande fest av skandaler som journalister/tyckare och random självpåtagna försvarare gottar sig åt.
Det är självklart att Hallands Nation tar det inträffade på allvar. Men det är lika allvarligt att media behandlat denna händelse vårdslöst och respektlöst och utan reflektion eller kontroll.
Så som svar på din fråga på Twitter, Axel Jönsson redaktör för tidningen Lundagård, det är självklart att nationen ser allvarligt på det inträffade. Det är därför kritiken mot Lundagård är befogad. Om du fortfarande är förbryllad får du gärna höra av dig, så ska jag förklara hur man bedriver god, icke spekulativ journalistik.
Så blir saken värre. När en lalladen idiot bestämmer sig för att göra en ”provocerande installation” och sätter upp helt vidrigt osmakliga planscher. Som drar Hallands Nation ytterligare ett varv i smutsen. Den helt sinnesförvirrade konstnären har på inget sätt någon koppling till nationen, han, precis som många andra ser sin chans till uppmärksamhet och bryr sig föga vem han skadar på vägen.
Åter igen struntar de flesta media att kolla fakta vilket resulterar i ytterligare vansinniga utspel. Rapparen Petter går ut på Twitter och skriker om bojkott av nationen. Jag kan inte hålla mig och svara att jag blir ledsen av detta tilltag som baseras på felaktigheter. Han SKRIKER i versaler till mig att jag borde INSE ATT DET ÄR ALLVAR, varpå jag svara att han borde inse att jag gör det, som nära knuten till nationen och att han borde stilla sig, nationen har bett om ursäkt, sluta straffa dem för något som inte är deras fel. Han lugnar sig lite men vill fortfarande hävda att nationen är ansvariga. Vi är nog inte klara med varandra än.
Natten till fredagen är det någon eller några som tycker att det är lämpligt att kasta en tegelsten med tillhörande stinkbomb och gult färgpulver genom entrén på nationen. Hallands polisanmäler och media tiger. Det är ju inte ”kul” att skriva om attacker på ”de anklagade”.
Precis lika lite ”kul” är det att skriva om Hallands, sedan länge, pågående samarbete med Internationen och föreningen Tamam. Hur man i all sin kommunikation alltid skriver alla meddelande både på svenska och engelska för att inte exkludera någon. Det passar ju inte in i ”monsterbilden”.
Så, jag inser att jag på inget sätt kan vara objektiv i denna soppa. Men med tanker på att ingen annan heller är det så är det väl okej? Jag har varit stolt medlem av Hallands Nation i över tio år. Det är för mig en plats där jag hittade mig själv, där jag fått växa och växa upp och där jag fått lära mig det mesta jag idag har nytta av både professionellt och privat. Hallands Nation är en mycket förlåtande plats, där man får lov att göra fel, be om ursäkt och få göra om, rätt. Det är den öppnaste plats jag känner, dit alla är välkomna. Där allt får yttras, prövas, ifrågasättas och vädras. Där får man göra fel och alltid en chans att få göra rätt.
Tycker jag att de fyra killarna som kom till festen svartmålade i ansiktet och ”lekte slavaktion” gjorde fel? Absolut! Det var vaken ett speciellt roligt eller fyndigt skämt. Tycker jag att de förtjänar den ångest de haft efteråt? Ja. Tycker jag att de förtjänar förlåtelse? Utan tvekan. Tycker jag att Hallands Nation agerat korrekt? Utan tvivel och jag är stolt. Är jag förfärad och förkrossad över hur man bedriver journalistik i Sverige år 2011? Det är en underdrift av vad jag egentligen känner. Mitt förtroende för media har fått sig en rejäl törn.
Min enda önskan nu är att vi lyfter blicken och börjar prata om vad som verkligen är viktigt: Hur ska vi samverka för att motverka fördomar och rasism, riktig sådan, i dagens samhälle?
Jag är säker på att mina systrar och bröder på nationen mer än gärna vill hjälpa till!
*Samson & Franceska – repris*
Han visste att de skulle ses på en middag. Redan när hon kom in i rummet, en lagom liten halvtimme sen, visste han också hur kvällen skulle sluta. Hon hade på sig en svart klänning med en uppseendeväckande urringning, ett par höga skor med snöring upp längs benen, håret blankborstat till ena sidan och en guldvinge i ena örat. Hon doftade champagne och sockervadd när hon lutade sig in och kramade om honom och viskade att han var stilig i sin kostym.
Sen drog, vad som bäst kan beskrivas som ett utdraget förspel igång. Hon var inte sen att dricka lite för många G&T’s innan maten stod på bordet och varje gång han tittade bort åt hennes håll satt hon och roade sina bordsgrannar eller skrattade opassande högt. Men i det här sällskapet var det snarare så att hon höll hov. De äldre männen åtrådde henne, de yngre var lite skrämda och kvinnorna ville vara henne. När efterrätten stod på bordet kunde han inte låta bli att gå förbi hennes plats och föga förvånande tog hon tag i hans kavajärm och undrade när de skulle göra slut på innehållet i hennes plunta med whiskey som hon givetvis hade i sin minimala handväska. Han spelade svår och försökte säga att han bara drack sånt med cola, men hon kontrade snabbt och tio minuter senare stod de i baren och hon beställde in en cola och två glas. Barpersonalen rörde inte en min när Franceska lyfte ner de halvfulla glasen under disken och innehållet skiftat till en betydligt ljusare färg när hon ställde tillbaka dem. Hon svepte sitt glas i fyra klunkar och Samson hann tänka att skulle det bli något ikväll fick han faktiskt låta bli att hålla jämna steg. Samtidigt vågade han inte säga rakt ut att han ville återuppta förra årets verksamhet, så han hittade på ett svepskäl om att de borde gå och lyssna på ett band som spelade i närheten. Hon frågade vilka som skulle med och såg nöjd ut när han svarade att det bara borde vara de två. Det tog henne ungefär två sekunder att byta ut de höga skörskorna mot de slitna Doc’sen och de skyndade sig att lämna bygget innan någon skulle märka att de gått.
Klubben var full med folk när de kom in. Det var mycket riktigt ett band som spelade på scenen längst in i rummet, men det lät som de redan var inne på sista extranumret. Samson såg bara henne, uppfattade bara hennes andetag. Rummet liksom vibrerade när gitarristen drog sina sista riff och det låg en förväntan i luften. De hade knappt sagt ett ord till varandra sedan de kom in. När de sista distade tonerna klingat ut och människorna runt dem börjar röra sig mot baren möter Franceska hans blick och han vet att det är nu eller aldrig. Precis så ödesmättat är det. Hon säger något men han hör henne inte utan tar henne vid handen och börjar gå mot utgången. I dörren möter de en kille de båda känner och han hälsar förvånat. Hon skrattar och säger något om att de måste gå utan att förklara varför. Samson går så snabbt att hon har svårt att hålla jämna steg och småspringer därför lite lätt andfått bredvid, men plötsligt stannar han, tar ett djupt andetag och marken gungar till. Hon har aldrig varit honom så nära som just då och ändå ser han allt från ett utanförperspetiv. Som att det inte går att ta in. Det är för skållande, elektriskt, laddat. Men han inte backa. Så de står där, omgivna av ett mörker som sluter sig kring dem samtidigt som de sluter sig kring varandra.
Det är som de kommer upp efter luft och han tar på nytt henne i handen och leder henne de korta biten bort till porten. Singlet sjunger under deras sulor och han drar efter andan när han slår koden samtidigt som han ber en stilla bön att ingen av grannarna är hemma och ser dem försvinna upp till loftlägenheten. Hon viskar i hans öra att det är okej om han ångrar sig, om han tycker att det här blev för mycket, det är trots allt hans hem och om han vill avbryta verksamheten får han säga till. Men han vill verkligen inte avbryta, han vill bara fortsätta och efter att hon väldigt strategiskt avlägsnat sitt örhängen och hårsmycke åker kläderna av. Hon kysser honom så häftigt att han nästan tappar balansen och han tar ett fast tag om hennes kropp. De rör sig genom rummet och hennes hår gnistrar till i månskenet som lyser in genom takfönstret när hon faller bakåt ner på den låga, obäddade, sängen. Hennes hud är sval och skållande på samma gång när han sänker sin egen kropp över hennes. Hela situationens överladdning gör att han inte riktigt kan slappna av vilket resulterar i att alla muskler inte riktigt lyder honom, men det bekommer inte Franceska, hon utövar sin magi likt ingen annan och han återgäldar med alla sina bästa tricks. Två gånger tror han att hon ska svimma och åter igen funderar han på om grannarna är hemma. Men samtidigt bryr han sig inte längre, han vill befinna sig i detta tillstånd för evigt.
På något ostadiga ben tar Franceska sig ur sängen. När solens strålar letar sig in genom fönstret har hon vaknat och ut i köket. Han hör hur hon dricker vatten och hur hon försöker vara så tyst hon bara kan. Han ler när han ser att hon dragit på sig hans enda vita skjorta och inser att i morgonljuset är hon inte alls lika modig som i nattens mörker. Han smyger upp och ställer sig bakom henne och låter sina armar omsluta hennes axlar och hon vänder sig om och ser rakt in i hans själ med ett otroligt sargat leende. Trots att hon ser ut att ha genomgått ett smärre krig med mascara utsmetad under ögonen, skavda läppar och ostyriga lockar i håret är hon vacker och det skär som knivar i Samsons bröst att se henne så olycklig. Hon säger att hon måste gå och han hör hur hon tvivlar på det själv när hon säger att hon inte ångrar sig. Hon försöker tvätta bort det värsta sminket och drar upp håret i någon form av frisyr innan han kommer på något vettigt att säga. När hon står i hallen kommer han sig för att i alla fall gå fram och de kysser varandra adjö. Dörren går igen och han sjunker ner längs läggen med huvudet i händerna och har svårt att andas lugnt. Han försöker komma ihåg om hur det egentligen blev som det blev, men allt han ser framför sig är hennes kropp som en spänd båge bland lakan och kuddar.
*Samson & Franceska resonerar*
Det blev som vanligt höst igen, men denna hösten tog Samson steget och blev sambo med sin flickvän i ett försök att glömma och gå vidare. Han insåg att han hade att välja mellan att göra slut, och vandra i skuggan av Franceskas lyckliga äktenskap, eller ta tag i sitt eget förhållande. Han flickvän var ju ändå söt och snäll och verkade vara kär i honom. Han kunde säkert bli lycklig med henne, på sikt. Han skulle bara sluta tänka på Franceska först.
Det blev lättare sagt än gjort. På nyårsdagen gick han samtidigt på som projektansvarig för i organisationen där hon satt som senior. Redan innan han tackade ja visste han detta och det var säkert undermedvetet så att han inte kunde släppa tanken på att få träffa henne med oregelbundna mellanrum. Men på ytan var bevekelsegrunden såklart en annan. Han skulle avancera, bli ansvarsfull, växa upp.
Och mycket riktigt började de ses oftare. Minst någon gång i veckan kom hon in på hans kontor, satte sig ner och inledde med någon dryg kommentar om vad han läste för bok eller hur stökigt han hade det. De stunderna slutade allt annat existera runt dem, precis som förr. Det kunde komma in andra i rummet och säga saker, men inget som någon av dem uppfattade. Därför började omgivningen störa sig på deras interaktion och började ifrågasätta deras motiv. Situationen urartade och blev komplicerad. Franceska blev bitsk och avståndstagande och han kände hur han varje gång de sågs kände sig mer och mer besvärad av deras möten. Han försökte värja sig genom att själv bete sig syrligt och frånvänt vilket resulterade i konstant konstig stämning. Luften vibrerade av osagda ord, menande blickar och oavslutade meningar. Och konstant dåligt samvete.
Lagom till magnolian åter stod i blom gjorde Franceska så det enda rätta.
En kväll mitt i veckan hittade Samson henne hängandes halvt ut genom ett fönster på andra våningen med en cigarett i ena handen. Hon såg glad ut och vinkade till honom att komma upp. Så fort han kom in i rummet kom hon fram och kramade honom och stod sådär nära som han älskade när hon gjorde. Inte en missunnsam kommentar, ingen dryghet i rösten. Hon var på strålande humör och han lät sig förföras av hennes viskade ord nära hans öra. De pratade om fotbolls-vm, vilket politiskt parti de skulle rösta på till hösten och vilka underkläder killar helst föredrar. Och så pratade de en lång stund om ögonskugga, grön ögonskugga, som Katy Perry. Innan de drog vidare till klubben dit festen fortsatte lovade hon honom att de skulle prata om allvarliga saker också. Han kände sig lättad och lite överraskad, men samtidigt undrade han om detta bara var ett sätt att lura honom till att gå över gränsen, igen. För han hade bestämt sig för att det var hennes fel, allt som hänt.
De satte sig vid ett bord där någon spillt ut en öl och hon la armen rak i pölen och torkade av sig på hans t-shirt. Klart hon gjorde det, utan att blinka. Sen frågade hon honom om han var lycklig, om han älskade sin flickvän och vad han ville med sitt liv. Det var som att gå en rond mot Micke Tyson och han parerade slagen bäst han kunde. Han svarade att han var lycklig, att han älskade sin flickvän men att det var jobbigt att de inte hade samma ambitioner och att han ville leva lite till, resa, innan han stadgade sig. Han berättade att det redan börjat pratas om barn och hus på landet. Hon såg så medkännande ut, hon sa att det var viktigt att han tänkte på sig själv och lyssnade på sin inre röst. Och han såg hur hon ljög när hon sa att hon tycket att hans flickvän verkade vara en ”söt tjej”. Det sista roade honom. Hon var svartsjuk. Det gav honom mod att fråga om hon älskade sin man och om hon var lycklig. Hon svarade att det var självklart att hon älskade sin man, men att han skulle förstå hur hon kände när man själv varit tillsammans med någon i nästan tio år. Hon hade alltid så rationella svar på allting. Även det ologiska. En liten del av honom önskade där och då att hon skulle sagt att hon var olycklig och ville skilja sig och resa med honom till Buenos Aires och älska under Karibiens stjärnhimmel, men visste att det aldrig, aldrig skulle bli en realitet. Hon avbröt hans tankar med att fråga varför deras liv måste vara så komplicerade, varför var de tvungna att ha känslor för varandra när situationen var så omöjlig. Som vanligt överumplade hon honom med sin ärlighet. Han borde vara van vid det här laget. Hon tittade uppfodrande på honom med frågan om de bara inte kunde bestämma att det var ett jobbigt läge hängande i luften. Han höll med om att det var bra att bestämma saker. Hon fortsatte med några osammanhängande meningar om att de var bra att tänka efter på vad man bör tänka på och vad man kanske inte skall tänka efter så mycket kring. Han flikade in att det var otroligt stor skillnad på att låta bli att tänka på något och inte tänka efter, i alla fall om man försökte tänka efter före. Hon nickade och log och sa att hon tyckte att det var bra att de pratade om saker och hur lustigt det var att de två kunde prata om sånt som ingen annan kunde förstå. Och att det ibland var svårt att förstå själv. Vid det här laget hade han tappat tråden men ville bara fortsätta höra hennes röst. För hon hade precis rättfärdigat för dem båda att få känna efter, hur komplicerat resultatet än skulle bli. Hon hade på något märkligt sätt gjort det legitimt för dem att ge efter för passionen och åtrån på bekostnad av kärleken och vanligt hederligt uppförande.
Men istället för att gå hem med varandra denna kväll kramades de artigt adjö innan klockan blivit midnatt och gick hem var för sig. Helt i enlighet med resten av tillståndets totala brist på rationalitet.
*Samson & Franceska – mellanspel*
Halva sommaren hinner passera innan han hör från henne igen. Franceska fylleringer honom en fredagsnatt och frågar ytterst uppfodrande varför han inte är på det vanliga utestället. Han skrattar och säger att han är på hemvändarfest i sina gamla trakter och att hon borde komma dit någon gång. I bakgrunden har hans nyfikna polare tystnat och de tittar intresserat på honom när han lägger på luren med ett leende. De frågar om det var flickvännen som ringde och tjatade och han ljuger och säger något fånigt om hur tjejer är. Hans bästa kompis, killen med eldrött hår och tvivelaktig moral, märker dock hur han slirar på orden och när de senare på natten blivit själva pressar han honom på detaljer. Samson erkänner att det inte var flickvännen men försöker övertyga om att det inte var någon speciell. Kompisen släpper det tillslut, motvilligt.
Den natten drömmer Samson för första gången om Franceska, om hennes mjuka kurvor och vilda hår, om hennes glittrande ögon som säger allt och avslöjar inget, och om hur hennes händer känns mot hans hud.
Tema: Rubric. Blogga med WordPress.com.
