As he put his hand on the small of her back…

*personerna i historien är fiktiva, all likhet med verkligheten är högst tillfällig*

Han hade trånat efter henne ett bra tag. För honom personifierade hon allt en riktig kvinna står för. Hon var vacker, intelligent, roliga och hade ett stort sjävförtroende. Hon var några år äldre och kanske just därför så självsäker, men framför allt glittrade hennes ögon som som tusen ishavssjöar när hon log. Och han tycket ofta att hon log, mot honom. Och självklart var hon redan upptagen, med en annan man. En man han dessutom beundrade, vilket gjorde det hela ännu svårare.

Ändå kunde han inte släppa tanken på henne, att han ville vara nära henne, ville att hon skulle se honom och kanske till och med vilja ha honom. Han visste att det var befängt, men i svaga stunder önskade han att hon var hans.

De sågs ofta på olika fester. Hon brukade komma sent och ta hela rummets uppmärksamhet när hon klev in. Han brukade tänka att var man som inte avgudade hennes brillians var en komplett idiot. Han undrade också hur det kunde komma sig att han hade en sådan stark längtan efter henne. Han slutade undra varje gång hon kom fram till honom, kramade honom och log det mest bländande av leenden.

Av oklara anledningar hade de träffat på varandra på en sommarvarm badort och hon hade som vanligt kvittrat, skattat och pratat om allt och inget. Försynt hade han frågat om hon skulle komma på festen på kvällen och hon hade tagit honom på armen, tittat honom i ögonen och lovat honom en shot i baren.

Kvällen kom och gick över i natt och precis innan stängning hittade han henne i en soffa omgiven av ett hav av andra män. Han var tillräckligt onykter för att våga gå fram och när hon såg honom reste hon sig och kastade sig i hans famn med orden: ”Hej hjärtat! Sugen på tequila?”

Han vågade inte bryta magin genom att säga nej. Bara det faktum att hon gav honom sin odelade uppmärksamhet var berusande nog, men han ville fortsätta att vara nära henne och följde därför, likt en savns, med till den lilla baren på terassen. Shoten i ena handen, salt och citron i den andra, kast på nacken, brännande känsla i halsen och direkt leverans rakt upp i hjärnan. Hennes porlande skratt i öronen och han var förlorad.

Någonstans när natten går över till morgon hittar man dem i en fåtölj på en efterfest, djupt koncentrerade på ett dryckesspel där det var oklart vem som var vinnaren. Plötsligt reser hon sig upp, otroligt ostadig på benen och han får fånga henne för att inte falla framåt.

”Ok, en sista omgång nu hjärtat, om du vinner får du välja vinst.”

Hans hjärna rusar, det var skott på öppet mål, nästan lite för enkelt.

”Om jag vinner vill jag att du kysser mig”.

”Let’s go…1,2,3!”

Självklart förlorade hon och självklart kysste hon honom, men lika självklart var det nu hon gick hem och lämnade honom; high n’ dry. Faktum kvarstod dock, han hade just blivit kysst av henne.

En bok ni skulle köpa?

Titel: Den ljuvliga Ofelia – En akademikerslampas bekännelser

På översta raden i föreläsningssalen på andra våningen på Kulturanatomen finns de alla listade, inristade i en bänk. Carlie, Evil, Henry, Ossian, Mikey, Robbie. En lista på 12 namn, skapad under 12 månader; två terminer i Lund. Alla signifikanter, alla betydelsebärare, alla män, alla hennes.

Den ljuvliga Ofelia är en självutlämnande biografi som tar avstamp i en millennieung studentstad och tar oss med på en resa kantad av framgång, förluster, galenskap och kärlek.

Allt du någonsin velat veta om kvinnan bakom Ofelia och en historia för bra för att vara sann. I berättelsen om författarinnans liv som Ofelia är männen ständigt närvarande. Ofelia är den drog de aldrig kan få nog av.

”Vi var på Park Hotel och körde show ikväll…”

Kom igen nu, kom igen nu!*

Torsdagen den 24/9 går till historien som 2009 års galnaste dag, och det säger inte lite för att vara under ett år där allt händer samtidigt.

Det började med kollektiv busstur från Lund (på Kulturanatomens bekostnad) okristligt tidigt på morgonen, men resulterade i att vi anlände i GBG i perfekt tid. Jag dumpade min övernattningsväska i repan kastade mig in på en toalett och var sedan redo att möta förlagsvärlden som Queen Ofelia.

Det monterminglades en lagom stund och sedan gjorde sig hungern påmind och vi slirade över gatan mellan ”trådbussarna” för att dricka kaffe och äta något. Precis mitt över Mässan ligger Mahogny och ser sådär mysigt och parisiskt ut men döm om min förvåning när det är min barndomsgranne som står bakom disken och fixar kaffe i skön 20-talsstil. Jag blev helt lycklig och han bjöd på mat! Hurra!

Tillbaka inne i Mässgrytan blandade vi kändisspotting med mer montermingel och jag var duktig på att hälsa på folk (Thank you Twitter). Vi mötte såklaert en och annan kursare också och så köpte vi kanske en och annan bok. Och en och annan badge (som jag givetvis prydde min redan odiskreta datorväska med) vilket resulterade i en obehaglig encounter på 2:an som jag avstyrde, vänligt men bestämt. Att finna sig i alla situationer har jag svart bälte i numera.

Vid tre hade vi fått nog av Gulliou, Ranelid, Haag och Aftonbladet och åkte ut på Hisingen för att checka in på litet men pitorskt hotell, snabbduscha och pynta oss inför kvällens begivenheter. Den svata sametsklänningen åkte på med en aire av champagne lämnade vi rummet för att landa på Svenska Mässan lagom till kl 17.

Första glaset intogs hos Sekwa och vi fick ett trevligt men snabbt samtal om sånt vi annars bubblar om på nätet. Andra glaset stod Ordfront för och plötsligt agerade vi marknadsförare, rumsterade om bland böcker och beskådade spännande rellationsdramor: ”Jag hade bjudit med dig om jag inte redan var förlovad”. Jösses!

Jag hittade även Folke och senare även Bonnier Fakta, som kanske kanske vill att jag ska komma och praktisera hos dem nästa termin. Jag har aldrig varit så stolt över mina lila visitkort som nu!

Sen bar det av till 18:e våningen och Bonniers stora mingel där vi tängdes med kändisar och wannabies och vin och chitchat. I baren hittade jag såklart Las Vegas, som jag såklart råkade kalla Las Vegas när jag presenterade honom, och sen fick jag snällt förklara att ”han var en typisk kille som man gifte sig i Vegas med”. En något Shell-shocked kille bjöd sedan med oss till den årliga parkeringsfesten och vi lovade att dyka upp.

Strateger som vi är mellanlandade vi på tacosbufféen, och två tallrikar senare slirade vi ner till Skandinavium och parkeringsfesten. Dock något sent och det enda som fanns kvar att dricka var ren vodka så vi avstod.

Next stop: Park.

Vid det här laget ville inte mina skor vara med mer, så jag sharkade till mig en stol vid ett stort slaktbord som visade sig bli kvällens focus point. Efter att ha druckit ett halvt glas superäckligt vin, gick vi över till öl och någonstans här inträffade ett klassiskt ”Note to self: don’t wave at guys with napkins on their heads”-moment. I baren stod tre chilenska pr-agenter som visade sig vara ansvariga för Isabella Alliende-montern och här började årets hysteriskaste fest.

Det snackades kändisar; både Timbuk, Zlatan och Dogge var på tapeten; skrattades högt och ljudligt och helikoper-skämten haglade. Jag blev bästis med Carlos och levererade en ständig ström med öl och plötsligt tycket Mano att det var läge att rensa borde från glas och köra ”snurra flaskan”, till Hövdig-Rodrigos stora huvudvärk och till övriga gästerst stora förtjusning. Dealen var att förloraren antingen måste hångla godtyckligt, svepa sin flaska eller köpa 500 öl i baren. Jag valde såklart grenen jag har svart bälte i: ölhäv och där någonstans försvann all form av rim och reson. Ribban hade inte kunnat hamna lägre.

Efter någon liten timme behövde jag luftpaus och ramlade rakt ut på Patrik Sjöberg, på tal om ribbor, som undrade om det var något drg på Park varpå jag svarade något i stil med ”ser jag ut att ha tråkigt?” för att sedan svansa tillbaka in. Fler öl och vid nästa paus var det Thomas Bodström som tycket att det var lämpligt att interagera med Black Velvet. Han frågade om vilken taxi som var bäst och jag frågade om han hejade på Djurgården. Oklart.

Sen blev det ett jäkla efterfesthetsande och där någonstans, efter kisspaus på 2:an, kom vi fram till att det vuxna valet var at åka tillbaka till Hisingen. Till vissas besvikelse, men till vår lättnad såhär i efterhand. Man är ju trots allt snart 30.

Igår när jag kom hem möts jag av följande twittpic:

Mitt första kvällstidningslöp

Jag lider av svår post-bokmässan-syndrom och inser att nästa år blir det ett tredagars-event för min del!

*Ledsen alla födda efter 1983, googla Solstållarna så förstår ni det roliga

Walk on the Wilde Side

Ja, inte helt oväntat har tiden rusta framåt och det känns som jag åker bakpå en vespa igenom Roms trånga gränder, klamrar mig fast i den okända föraren och hoppas på det bästa. Inte fattar jag vad han säger heller, men vem bryr sig, jag känner att jag lever.

I helgen körde vespan rakt in på novischfesten på AF och tycket inte att det var dags att åka hem förrän det nästa var ljust.

Imorgon kör den upp till Göteborg.

Men just nu står den parkerad i garaget.

Och i kategorin ”Korkade saker jag gör” kan man nu lägga till: Fokusera på vem du skriver till på FB-chatten, det kan annars bli ansträngande.

Längta, önska, uppfylla…och så allt det där andra

Höstterminen har verkligen satt igång och inte på något stillsamt sätt. Det har redan hunnits med att jobba 14-timmarsdagar, gå på upprop, få utbrott på gymnaisenivån på undervisningen, hostat, nysts och snorats igenom en kultinginfluensa, starta grupparbeten, söka praktikplats, jobba i tvättstugan, leka Hälsningsgille, leka möhippa, gå på bröllop, flytta tillfälligt till Möllan och ja; allt där emellan.

Det är bara mitten av september och det är redan galet tempo. Hets total!

I veckan som kommer står; maximalt jobbande, skola, grupparbete, bankbesök, föräldrarnas 30-åringa bröllopsdag och novischfest på schemat.

Sova? Det kan jag göra när jag blir 30! HA!

Och det där som skulle bli bättre om det blev överstökat; det blev värre; FYI!