*Samson & Franceska – i nöd och lust*
Det var så parodiskt enkelt en upprepning. Han skrattade för sig själv där han såg utsträckt bland kuddar och lakan. Men där fanns några avgörande skillnader som både gladde och skrämde honom.
Han hade dragit lite för hårt efter andan när hon svängde in genom dörren och sett sådär otroligt perfekt betagande ut. Men han hade förbryllats över att hon hållit en ganska låg profil. Det var som om hon avvaktade, som om den glöd han brukade se i hennes ögon inte brann lika starkt. Och för en sekund ångrade han att han ens hoppats. Det hade slutat så fel förra gången och efter det hade det varit en kylig artighet dem emellan, men ändå hade han hoppats att vårens magnolior skulle få henne på andra tankar.
I flera timmar ägnar de sig åt att konversera, dricka vin och prata om deras respektive barndom. Märkligt att de aldrig pratat om den tidigare. Och mitt i en konversation om vem som har märkligast härkomst glider samtalet in på de senaste fyra åren och Franceska säger plötsligt något om att de borde vara vänner vid det här laget. Samson hinner inte riktigt dölja sin besvikelse innan hon hinner uppfatta den. Och de tystnad som uppstår dem emellan är mer talande än de senaste timmarnas ord. Och så ler hon och hennes ögon gnistrar åter som fjällsjöar och han märker hur det blir alldeles varmt i hans bröst. Att alla andra lämnat deras bord och att bara de två sitter kvar omgivna av mer eller mindre fulla vinglas och mer eller mindre utbrunna stearinljus passerar nästintill obemärkt.
De inser att de inte har någon som helst plan, så det går på gammalt känt mönster. Snabba steg, andfådda ord, en stulen kyss vid en mörk sväng och så är de framme vid de sjungande singlet, portkoden och trapphuset igen. Han går bakom henne och han märker hur hon rör sig väldigt medvetet framför honom. Hon njuter av hur mycket han åtrår henne. Så han stannar upp på sista trappsteget, tar tag om hennes midja och kysser henne med all sin kraft.
Och de släpper inte taget om varandra, inte för en sekund, men den råa passion som tidigare varit signum vid deras möten är nu utbytt mot något mer mjukt och kärleksfullt. Det skrämmer honom lite. Hon rör vid honom mycket mer varsamt och hon ler. Han kan inte låta bli att tänka på om det är såhär det känns att vara älskad och inte bara åtrådd av henne. Och det får honom märkligt nog att slappna av. Som om hennes beröring är den ultimata bekräftelsen. På vad är han inte riktigt säker, men det räcker för att han ska förlora sig fullständigt i henne.
Hennes telefon påkallar uppmärksamheten och kastar dem brutalt tillbaka till den komplicerade verkligheten igen. Han märker hur hon tvekar och drabbas plötsligt av någon form av moraliskt samvete när han påpekar att hon kanske borde gå, trots att han säger det med sänkt blick och en ursäkt om att behöva några timmars sömn. Utan ett ord går hon ut i hallen, samla ihop sina grejer, dra på sig sin klänning och klickar bort de tre missade samtalen. Han är nästan lite besviken att hon inte gjort mer motstånd. Men så kommer hon tillbaka till honom, sätter sig på kanten av sängen och ser honom djupt i ögonen.
- Kan vi bestämma två saker? säger hon och han finner sig dåligt och nickar lite halvhjärtat till svar.
- Kan vi bestämma att vi inte blir ovänner och att detta är sista gången vi gör det här?
Han nickar igen och försöker sig på ett “ska vi verkligen prata om det här nu?” som hon snabbt avfärdar med ett “ja, när ska vi annars prata om det?”. Alltid denna logik, alltid denna vinnande logik.
Och så kysser hon honom, helt plötsligt och viska med ett leende “jag har ingen som helst karaktär, jävla dig”.
Innan han hinner säga något mer är hon utanför dörren och på väg ner för trappan. Han hör hur hon svara i sin telefon och det sista han hör är hennes snabba steg över singlet bort från dörren, bort från honom, bort från det liv de aldrig kommer att ha tillsammans…
