As he put his hand on the small of her back…

*personerna i historien är fiktiva, all likhet med verkligheten är högst tillfällig*

Han hade trånat efter henne ett bra tag. För honom personifierade hon allt en riktig kvinna står för. Hon var vacker, intelligent, roliga och hade ett stort sjävförtroende. Hon var några år äldre och kanske just därför så självsäker, men framför allt glittrade hennes ögon som som tusen ishavssjöar när hon log. Och han tycket ofta att hon log, mot honom. Och självklart var hon redan upptagen, med en annan man. En man han dessutom beundrade, vilket gjorde det hela ännu svårare.

Ändå kunde han inte släppa tanken på henne, att han ville vara nära henne, ville att hon skulle se honom och kanske till och med vilja ha honom. Han visste att det var befängt, men i svaga stunder önskade han att hon var hans.

De sågs ofta på olika fester. Hon brukade komma sent och ta hela rummets uppmärksamhet när hon klev in. Han brukade tänka att var man som inte avgudade hennes brillians var en komplett idiot. Han undrade också hur det kunde komma sig att han hade en sådan stark längtan efter henne. Han slutade undra varje gång hon kom fram till honom, kramade honom och log det mest bländande av leenden.

Av oklara anledningar hade de träffat på varandra på en sommarvarm badort och hon hade som vanligt kvittrat, skattat och pratat om allt och inget. Försynt hade han frågat om hon skulle komma på festen på kvällen och hon hade tagit honom på armen, tittat honom i ögonen och lovat honom en shot i baren.

Kvällen kom och gick över i natt och precis innan stängning hittade han henne i en soffa omgiven av ett hav av andra män. Han var tillräckligt onykter för att våga gå fram och när hon såg honom reste hon sig och kastade sig i hans famn med orden: ”Hej hjärtat! Sugen på tequila?”

Han vågade inte bryta magin genom att säga nej. Bara det faktum att hon gav honom sin odelade uppmärksamhet var berusande nog, men han ville fortsätta att vara nära henne och följde därför, likt en savns, med till den lilla baren på terassen. Shoten i ena handen, salt och citron i den andra, kast på nacken, brännande känsla i halsen och direkt leverans rakt upp i hjärnan. Hennes porlande skratt i öronen och han var förlorad.

Någonstans när natten går över till morgon hittar man dem i en fåtölj på en efterfest, djupt koncentrerade på ett dryckesspel där det var oklart vem som var vinnaren. Plötsligt reser hon sig upp, otroligt ostadig på benen och han får fånga henne för att inte falla framåt.

”Ok, en sista omgång nu hjärtat, om du vinner får du välja vinst.”

Hans hjärna rusar, det var skott på öppet mål, nästan lite för enkelt.

”Om jag vinner vill jag att du kysser mig”.

”Let’s go…1,2,3!”

Självklart förlorade hon och självklart kysste hon honom, men lika självklart var det nu hon gick hem och lämnade honom; high n’ dry. Faktum kvarstod dock, han hade just blivit kysst av henne.

En bok ni skulle köpa?

Titel: Den ljuvliga Ofelia – En akademikerslampas bekännelser

På översta raden i föreläsningssalen på andra våningen på Kulturanatomen finns de alla listade, inristade i en bänk. Carlie, Evil, Henry, Ossian, Mikey, Robbie. En lista på 12 namn, skapad under 12 månader; två terminer i Lund. Alla signifikanter, alla betydelsebärare, alla män, alla hennes.

Den ljuvliga Ofelia är en självutlämnande biografi som tar avstamp i en millennieung studentstad och tar oss med på en resa kantad av framgång, förluster, galenskap och kärlek.

Allt du någonsin velat veta om kvinnan bakom Ofelia och en historia för bra för att vara sann. I berättelsen om författarinnans liv som Ofelia är männen ständigt närvarande. Ofelia är den drog de aldrig kan få nog av.

…jag har slutat att vilja vara smartast…nu vill jag bara vara snyggast…

Jag är trött på att vara smartast i klassen, nu vill jag bara vara snygg

Mackie

*all likhet med verkligheten är högst tillfällig*

Jag drömde om dig inatt, en dröm som var så verklig att jag kunde ta på den. Logiken i drömmen var självklart som drömmar är mest, men plaster och personer finns alla på riktigt.

Jag drömde att vi sågs tillsammans med gamla klassen, fast vi var alla vuxna och alla var på de verkliga platserna i livet. Vi satt på en gräsmatta, kanske Gröningen, och drack vin och pratade om våra liv. Jag pratade med Kristin och försökte vara trevlig, vi pratade om hennes barn och jag försökte le.

De andra gick hemåt men vi gick till Röda Kvarn där jag skulle hålla i en filmvisning av en film jag var ansvarig producent för, du, Micke och Erik stannade kvar, satt längst bak och applåderade högst.

När filmen var slut gick vi hem till ett kollektiv där Micke bodde med 5 tjejer i ett rosa rum. Du tog en dusch och kom ut i knappt en handduk. Du hade rakat av dig håret och jag smekte över din skalle och skrattade åt att vi hade likadana födelsemärken. Du log ditt sneda leende och drog på dig ett par ljusa jeans (likadana som jag älskade att du hade i femman) och en t-shirt och sen gick vi ner till stranden.

Du kysste mig första gången under bryggorna sanddynorna Och du la dig över mig med dina händer i ett fast grepp om min nacke intrasslade i mitt hår. Jag kände hur du ville ha mig och jag tänkte att det här är en sjukt dålig idé, men samtidigt ville jag inte sluta. Du reste dig och gick bort till din väska för att hämta något, men så hittade du din pipa istället och du tände på och inhalerade något oidentifierbart knark.

En grupp med chilenare passerar oss och blir upprörda och framför allt en man kom fram och förbannade dig på engelska, samtidigt som han försökte ge mig pengar till mat. Du vände bort din kropp och jag vände ner min blick, men jag höll kvar i dig.

Vi springer på en pir och vid pirens slut hoppar vi rakt ut i havet med kläder och skor på och det är ett långt fall. Jag hinner tänka flera gånger att vi kommer att slå ihjäl oss, men vi slår i vattnet utan att det gör ont och vi sjunker snabbt och djupt. Vi håller fast i varandra, ditt grepp är tryggt och ingen av oss släpper taget. Sen börjar vi simma mot ytan, vi hjälps åt och det är inte ens svårt att hålla andan. Vi är ganska nära ytan när jag vaknar med ett ryck och inser att jag försovit mig. N

u kan jag inte släppa tanken på att jag kanske är den som kan rädda dig…

För dig

Jag cyklar som om jag vore fem

Jag längtar efter dig och efter hem

Som en blomma genom asfalten

Lever jag mitt parallella liv

För att kunna vara med dig

Ibland så drömmer jag mig bort

Och glömmer vad jag sagt och tänker kort

Men så kommer du igen

Och allt känns som igår

För jag är med dig

Jag har lovat att vilja älska dig

Jag har lovat att aldrig svika mig

Och ibland blir dessa två liksom olja på en våg

Men jag hittar alltid hem

Till dig

Jag cyklar som om jag vore fem

Jag längtar efter dig och skyndar hem

Som en blomma som springer upp ur asfalten

För dig, för dig, för dig

Hey Princess

Jag ser hur du tittar på mig, och jag vet att du har tittat på mig sådär ända sedan första gången vi sågs. Jag vet också att du slits mellan att hålla ut och hålla tillbaka och att det aldrig någonsin kommer att komma en tid när det passar.

Du rör dig i min närhet, i större och mindre cirklar, och jag märker hur du egentligen bara vill släppa allt och ge efter för den bubblande känslan i ditt inre. Det kallas lust, inte kärlek, men det är lätt att förrvirra dessa två.

Samtidigt ser jag hur du kämpar för att släppa det, att du kanske inte tycker att det är värt det. Att du vet att det är ett omöjligt läge och ren idioti att ens försöka göra något åt det.

Du har ditt, jag har mitt och aldrig förenas de två.

Och ändå så finns det något där, som ligger och väntar, som gnistarar till när jag ser på dig och du möter min blick. Något som får mig att känna att jag inte har några hämningar kring dig, inga krav, inga måsten och att jag kan vara helt ärlig, fri och ren.

Är det för att det inte finns någon chans, likt dagen före sista dagen?

Du ser på mig hur jag plågas, och på ett sätt njuter du av det, men samtidigt gör det dig också ledsen, för du känner precis samma sak.

*jag gjorde upp en eld för dig, och nu brinner hela skogen*

Sakta började skalvet lägga sig. Med perspektiv på tillvaron fanns det bara en möjlig utgång. Såvida inte.

Det sas en hel del saker under de där timmarna som i dagsljuset inte kändes helt genomtänkta, men det fanns en hel del utgångar, genvägar och ”såvida inten”. Men främst var det en massa ”å ena sidan, å andra sidan”.

Menade han det han sa, vad hade hon egentligen sagt, vad skulle hända nästa gång de sågs?

Mest av allt ville hon veta vad han tänkte nu? Hur gick tankebanorna, eller mindes han inte något?

Hon slets mellan hopp och förtvivlan och en känsla av att hon skulle gå för långt om hon frågade rakt ut, men samtidigt så ville hon verkligen veta. Vad skulle hon dock göra med det hon eventuellt får reda på?

…mina problem har skaffat sig egna drömmar…

*Jaja, det är inte tjejen i bloggen osv*

Detta var vad hon egentligen ville säga honom, tråkigt att han aldrig skulle få höra det:

”Du tittar på mig på ett sätt som får mig att glömma allt annat och får mig att säga saker som jag vanligtvis har begravt djupt innerst inne i mitt hjärta. Du får det att slå gnistor i min sargade själ. När du rör vid mig känns min hud elektrisk. Du är rå, ren och magisk. Och du är precis lika farlig som ett knark för hjärtat.”

Ja, detta var vad hon ville säga, men ödet ville något annat…

”Jag hoppas att du har riktigt dåkigt samvete”

Hobo Humpin’ Slobo Babe

*Obs! Som vanligt är det inte tjejen som skriver bloggen som figurerar i texten*

- Tycker du att det är jobbigt att han alltid försöker förföra dig?

Frågan träffade henne som en lavett över kinden. Var det så tydligt? Räkte det med ett par helt meningslösa meningar och hastiga blickar för att resten av världen skulle uppfatta vad som pågick under ytan?

- Förlåt? Men är du helt förvirrad, han försöker ju bara vara trevlig.

Hon köpte inte ens det hon sa själv, men hon hoppades att de andra skulle göra det och släppa ämnet. Och troligtvis skulle det väl passera för denna gången. Hon måste verkligen bli bättre på att försöka dölja hur hon egentligen kände. Nästa gång de sprang på varandra skulle hon inte le, inte tindra med ögonen och försöka att inte tappa fokus på allt annat runt omkring.

Hon lovade sig själv det, men visst samtidigt vilken fet lögn det var…

”Further Complications”

*OBS! Flickan som skriver bloggen och som figurerar i texten är inte samma person*

Hon kunde inte sluta tänka på honom, trots att hon visste att det kanske inte var så smart. Hon hade ju varit singel precis hur länge som helst, eller ”sen Jesus gick i 4:an” som hennes kompisar gärna påpekade. Dessutom var han militär, mamma hade varnat henne för sådana killar, och han var ju inte speciellt snygg heller, eller jo, om han tog av sig de där löjliga glassögonen så var han ju snygg, men han dolde väl.

Det var inte ovanligt att killar raggade på henne, men nästan alla var sådana som hon ville lägga i ”Hjälp”-högen, det vill säga den hög med män som man gärna undviker till alla pris. Dock hade han aldrig ens snuddat vid den kategorin utan snarare varit något avvisande till en början och det var givetvis det som hade väckt hennes intresse.

Nu satt hon alltså här och kunde inte sluta tänka på honom samtidigt som våren gick över i sommar på en lite vemodigt sätt. Det hade varit den bästa av vårar och för första gången kände hon sorg över att det nu var sommarlov, utan struktur, utan fasta punkter.

De hade inte ens sagt ordentligt adjö sist de sågs för ett par veckor sedan, så det fanns inte på kartan att hon ens visste om han ville träffa henne igen. Varför var hon tvungen att bli kär i den där idioten?